(Följande krönika publicerade jag även på SvenskaFans)

Hemma på Studan tar vi nästan dubbelt så många poäng som på bortaplan. Varför är vi så mycket sämre på bortaplan?

LSK-seger med 2-0 och vi mäktade med endast två skott på mål. Blä. Det är så dåligt att jag vill spy. Det var inte Mjällby vi mötte, det var fucking Ljungskile. Inte fan ska vi behöva bli utrullade av Ljungskile i 90 minuter? Det känns inte alls bra. Ljungskile är ju ett lag som vi bör hålla någorlunda jämna spår med om vi ska ha någonting i den här serien att göra.

Varför är vi så brutalt mycket sämre på bortaplan för – kan någon förklara det för mig? Det är inget nytt att det är svårare att spela borta – för de flesta lag – statistiskt sett. Men bra lag ska klara av att spela bra även på bortaplan och det gör lag som Mjällby (obesegrade på bortaplan), Åtvid, Giffarna, Assyriska och resterande topplag. Sedan finns det ju lag som till och med presterar bättre på bortaplan – Falkenberg är ett lysande exempel. Laget har producerat dubbelt så mycket poäng borta än hemma. Landskrona är ett ännu bättre exempel. De har skramlat ihop 6 pinnar på hemmaplan och 14 på bortaplan. I Landskronas fall kan jag verkligen förstå dem. Det kan inte vara lätt som hemmaspelare att bli utbuad av sin egen publik, om man inte spelar på topp. Det kan heller inte vara lätt som tränare att få jättekritiska frågor emot sig av en halvtidsspeaker. Så i Landskronas fall är det ju snart kvalitativt bevisat att de är bättre på bortaplan – utan den där pressen. Men hur är det i Sirius fall? Varför är vi så brutalt dåliga borta?

Vi är seriens sämsta bortalag. Trots att vi har budgeterat med betydligt dyrare bortaresor i år, just för att få så ultimat uppladdning som möjligt. Inför den här – och många andra fler resor – åkte laget dagen innan för att få en så bra uppladdning som möjligt. Man kom till Ljungskile på lördagskvällen, kunde käka gott, få lite skön social samvaro med laget, få åtta timmar skön sömn på hotell, käka bra och så vidare. Optimal uppladdning. Allt i sin ordning. Det är nästan bättre uppladdning för många än vad det är att spela hemmamatch.

Tidigare år gnetade klubben in på bortaresor. Som spelare kunde man få sitta och åka 70 mil till arenan samma matchdag. Det förklarar sega – om inte till och med svullnade – ben. Men att få dyrbara resor och perfekt uppladdning förklarar inte att laget har kvar benen på bussen. Absolut inte. Uppenbarligen blir det inte bättre av Sirius professionella uppladdningar. Det inbringar tydligen inte fler poäng genom att få bra uppladdning inför en bortamatch – så varför fortsätta att kasta pengar i sjön på det? Egentligen.

En summa pengar borde i stället läggas på den här mentala biten. Idrottspsykologi. Det är inte svårare att spela borta än hemma. Oftast inte. Det är bara något som spelarna måste ha fått för sig. I synnerhet inte på Starke Arvid Arena. Det vimlar ju inte direkt av tusentals LSK-fans. Däremot underskattar nog vi supporters vår vikt i det hela. Att ha oss, Västra Sidan, på plats tror jag ger en enorm trygghet för spelarna. Framför allt kan de tagga till ordentligt. Känna att de har några att spela för. Spelarna är ju bara här på ett kontrakt – det är inte vi supporters. Eller ja, det skulle vara ett livstidskontrakt i sådana fall. Samtidigt måste vi supportrar bli bättra på att resa. Supporterklubben har inte mäktat med en enda organiserad bussresa i år och det är ju ett tecken på dels dålig marknadsföring av Västra Sidan och dels få motgångssupporters.

Men. Varför är vi seriens sämsta bortalag? Jag kan inte förstå det. Vi har endast skrapat ihop till fyra poäng på bortaplan och dessa poängs togs i Stockholmsområdet med Västra Sidan på plats. Statistiskt sett är vi alltså seriens sämsta bortalag. Det är inget nytt att vi är dåliga borta, det har vi varit hela året. Och förra säsongen. Och förrförra säsongen. Och förrförrförra säsongen… 2005 tog laget 29 poäng hemma, men endast 16 borta. 2006 tog laget 32 pinnar hemma, men endast 20 borta. 2007 tog laget hela 31 poäng hemma, men endast 12 borta. 2008 tog laget 22 poäng hemma, men hälften så många borta, det vill säga 11. I år har vi tagit 14 poäng hemma och endast 4 poäng borta, som sagt. Det är ett riktigt sunkigt facit.

Ett totalfacit på 114 inspelade poäng hemma, de senaste fyra säsongerna, är inte så pjåkigt. Däremot är 59 poäng på bortaplan på tok för dåligt. Vi tar nästan dubbelt så många poäng hemma. Det betyder att vi är hemmastarka – det är det positiva. Men tänk att få föra över den känslan som spelarna har hemma på bortaplan. Det kan ju inte vara en ren slump att spelarna presterar snudd på dubbelt så bra hemma som borta? Nä, det tror jag inte. Det måste vara något mentalt, något där inne i hjärnorna. Hädanefter vill jag se ett betydligt bättre bortaspel.

Avslutningsvis förstår jag inte den här svenska mentaliteten med att spela lite offensivare, lite roligare, lite snyggare på hemmaplan och det motsatta på bortaplan. Vi behöver utan att tänka en massa bara gå in och köra på som vanligt på bortaplan. Samma taktik som hemma. Jag har fått en känsla av att vi har en tendens att ha en mer försiktig attityd på bortaplan, som om att vi är rädda att våga. Rädda att förlora den där pinnen. Men nej, tänk inte på den. Se möjligheten, se tre poäng. Varför ändra allt för mycket i taktiken bara för att man spelar borta? Nu hoppas jag verkligen att vi kan prestera bättre på bortaplan, det är nog en förutsättning för att vi ska kunna klara oss kvar. Kommande fyra bortamatcher är, i kronologisk ordning: J-Södra, Peking, Giffarna, Qviding. Här behöver vi ta mer poäng än den knappa halvpoängen per bortamatch, som vi har mäktat med hittills. Absoluta poängminimum på dessa fyra matcher för mig är fyra poäng. Annars får vi gärna fortsätta att leverera poäng på hemmaplan, men en förutsättning för att vi ska hänga oss kvar är nog att förbättra bortaspelet och inte ge bort några poäng i sexpoängsmatcherna. Kom igen nu!

***
Tack för ordet. Nu beger jag mig till U21-matchen på Studan.